Pierre Duhem

Pierre Duhem
Född10 juni 1861[1][2][3]
Paris andra arrondissement, Frankrike
Död14 september 1916[4][2][5] (55 år)
Cabrespine, Frankrike
BegravdCabrespines kommunala begravningsplats[6]
kartor
Andra namnCh. Clérice[7]
Medborgare iFrankrike
Utbildad vidÉcole normale supérieure
Collège Stanislas de Paris
SysselsättningFilosof, matematiker, vetenskapsfilosof, historiker, kemist, fysiker, universitetslärare, forskare
ArbetsgivareUniversitet Lille (1887–1893)[8]
universitetet i Rennes (1893–1894)[8]
universitetet i Bordeaux (1894–1916)[8]
BarnHélène Duhem (f. 1891)
Redigera Wikidata

Pierre Maurice Marie Duhem, född 9 juni 1861 i Paris, Frankrike, död 14 september 1916 i Cabrespine, Frankrike, var en fransk fysiker och vetenskapshistoriker. Han blev 1895 professor i teoretisk fysik i Bordeaux. Bland Duhems arbeten märks främst avhandlingar inom termodynamik, hydrodynamik och elasticitetsteori. Han är också känd för sitt arbete om den europeiska medeltiden, som anses ha skapat fältet för den medeltida vetenskapens historia.[9] Som vetenskapsfilosof är han främst ihågkommen för sina åsikter om de experimentella kriteriernas obestämdhet.

Vetenskapligt arbete

Teoretisk fysik

Bland forskare är Duhem idag mest känd för sitt arbete med kemisk termodynamik, och i synnerhet för Gibbs-Duhem och Duhem-Margules ekvationer. Hans tillvägagångssätt påverkades starkt av Josiah Willard Gibbs tidiga verk, som Duhem effektivt explicerade och främjade bland franska forskare. I kontinuummekanik är han också ihågkommen för sitt bidrag till det som nu kallas Clausius-Duhem ojämlikhet.

Duhem var övertygad om att alla fysiska fenomen, inklusive mekanik, elektromagnetism och kemi, kunde härledas från termodynamikens principer.[10] Påverkad av Macquorn Rankines "Outlines of the Science of Energetics",[11] utförde Duhem detta intellektuella projekt i sin Traité de l'Énergétique (1911), men kunde slutligen inte reducera elektromagnetiska fenomen till termodynamiska första principer.

Med Ernst Mach delade Duhem en skepsis om verkligheten och användbarheten av begreppet atomer.[12] Han följde därför inte den statistiska mekaniken hos James Clerk Maxwell, Boltzmann och Gibbs, som förklarade termodynamikens lagar i termer av de statistiska egenskaperna hos mekaniska system som består av många atomer.

Duhem var motståndare till Albert Einsteins relativitetsteori.[13][14] År 1914 var Duhems kommentar att Einsteins relativitetsteori "har fört fysiken in i ett verkligt kaos där logik förlorar dess riktning, och sunt förnuft skräms iväg".[15] I sin bok La Science Allemande från 1915 argumenterade han starkt mot relativitet.[14] Duhem påstod att relativitetsteorin "störtar alla doktriner, i vilka man har talat om rymd, om tid, om rörelse, alla om mekanik och av fysik".[16]

Vetenskaphistoria

Nicole Oresme, en framstående medeltida forskare. Duhem kom att betrakta den medeltida skolastiska traditionen som den moderna vetenskapens ursprung.

Duhem är välkänd för sitt arbete med vetenskapens historia,[17][18][19][20] som resulterade i de tio volymerna Le système du monde: histoire des doktriner kosmologier de Platon à Copernic (Världens system: En historia av kosmologiska doktriner från Plato till Copernicus).[21] Olikt många tidigare historiker (som till exempel Voltaire och Condorcet), som nedvärderade medeltiden, försökte han att visa att den romersk-katolska kyrkan hade hjälpt till att främja västerländsk vetenskap i en av dess mest fruktbara perioder. Hans arbete inom detta område föranleddes ursprungligen av hans forskning om ursprunget till statisk elektricitet, där han stötte på verk av medeltida matematiker och filosofer som John Buridan, Nicole Oresme och Roger Bacon, vars sofistikering överraskade honom. Han kom följaktligen att betrakta dem som grundarna av modern vetenskap, efter att enligt honom ha förutsett många av upptäckterna av Galileo Galilei och senare tänkare.[22] Duhem drog slutsatsen att "mekaniken och fysiken som den moderna tiden är berättigat stolt över att fortsätta, genom en oavbruten serie av knappt märkbara förbättringar, från doktriner har erkänts i hjärtat av medeltida skolar."[23]

Vetenskapsfilosofi

Duhems syn på vetenskapsfilosofin är 1906 uttryckt i hans arbete The Aim and Structure of Physical Theory.[24] I detta arbete motsatte han sig Newtons meddelande att Principias lag om universell ömsesidig gravitation härleddes från 'fenomen', såsom Keplers andra och tredje lagar. Newtons villkor i detta hänseende hade redan angripits av kritiska bevisanalyser av den tyske logikern Leibniz och därefter mest känt av Immanuel Kant, efter Humes logiska kritik av induktion. Men nyheten i Duhems arbete var hans förslag att Newtons teori om universell ömsesidig gravitation helt motsade Keplers lagar om planetarisk rörelse eftersom de interplanetära ömsesidiga gravitationsrörelserna orsakade avvikelser från kepleriska banor. Eftersom inget förslag kan härledas logiskt från något som det motsäger, enligt Duhem, kan Newton inte logiskt ha härlett sin gravitationslag direkt från Keplers lagar.[24][25][26][27]

Duhems vetenskapsfilosofi kritiserades av en av hans samtida, Abel Rey, delvis på grund av vad Rey uppfattade som inflytande från Duhems katolska tro.[28]

Bibliografi (urval)

  • Duhem, Pierre (1903). Thermodynamics and Chemistry. A Non-mathematical Treatise for Chemists and Students of Chemistry. (1st). New York; London: J. Wiley & Sons; Chapman & Hall. OCLC 3383130. https://archive.org/details/cu31924001081490. Läst 31 augusti 2011. 
  • Duhem, Pierre (1954). The Aim and Structure of Physical Theory. Princeton: Princeton University Press. 2nd. Ed., 1991. Translation by Philip P. Wiener. (excerpts: excerpt 1, & excerpt 2 "Heavenly bodies: Theory, physics and philosophy")
    • "Physical Theory and Experiment," in Herbert Feigl & May Brodbeck (ed.), Readings in the Philosophy of Science. New York: Appleton-Century-Crofts, Inc., 1953, pp. 235–252.
  • Duhem, Pierre (1969). To Save the Phenomena, an Essay on the Idea of Physical Theory from Plato to Galileo. Chicago: University of Chicago Press. OCLC 681213472. https://archive.org/details/tosavephenomenae0000duhe.  (excerpt)
  • Duhem, Pierre (1985). Medieval Cosmology: Theories of Infinity, Place, Time, Void, and the Plurality of Worlds. Chicago: University of Chicago Press. ISBN 978-0-226-16922-4. OCLC 712044683.  (excerpt: "The 12th century birth of the notion of mass which advised modern mechanics ... and void and movement in the void")
  • Duhem, Pierre (1988). The Physicist as Artist: The Landscapes of Pierre Duhem. Edinburgh: Scottish Academic Press. ISBN 0707305349
  • Duhem, Pierre (1990). "Logical Examination of Physical Theory," Synthese, Vol. 83, No. 2, pp. 183–188.
  • Duhem, Pierre (1990). "Research on the History of Physical Theories," Synthese, Vol. 83, No. 2, pp. 189–200.
  • Duhem, Pierre (1991). German Science. La Salle, Ill.: Open Court. ISBN 0812691245
  • Duhem, Pierre (1991). The Origins of Statics The Sources of Physical Theory. Boston Studies in the Philosophy of Science. "123". Dordrecht: Springer Netherlands. doi:10.1007/978-94-011-3730-0. ISBN 9789401137300. 
  • Duhem, Pierre (1996). Essays in the History and Philosophy of Science. Indianapolis: Hackett Pub. Co. ISBN 978-0-87220-308-2. OCLC 33968944. 
  • Duhem, Pierre (2011). Commentary on the Principles of Thermodynamics by Pierre Duhem. Dordrecht; New York: Springer. ISBN 978-94-007-0311-7. OCLC 733543752. http://www.springerlink.com/content/978-94-007-0310-0/contents/. 
  • Duhem, Pierre Maurice Marie (2015). The Electric Theories of J. Clerk Maxwell. Boston Studies in the Philosophy and History of Science. "314". Alan Aversa (trans.). Cham: Springer International Publishing. doi:10.1007/978-3-319-18515-6. ISBN 978-3-319-18515-6. https://isidore.co/calibre/browse/book/4976. Läst 8 juli 2015. 
  • Duhem, Pierre Maurice Marie (2018-06-29). Galileo's Precursors: Translation of Studies on Leonardo da Vinci (vol. 3). Alan Aversa (trans.). doi:10.13140/RG.2.2.23235.71201/1. https://isidore.co/calibre/get/PDF/6854. Läst 3 juli 2019. 
  • Duhem, Pierre Maurice Marie (2018-09-09). Ampère's Force Law: A Modern Introduction. Alan Aversa (trans.). doi:10.13140/RG.2.2.31100.03206/1. https://isidore.co/calibre/get/PDF/6855. Läst 3 juli 2019.  (EPUB)

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Pierre Duhem, 29 september 2021.

Noter

  1. ^ flera författare, Enciclopedia Treccani, Istituto dell'Enciclopedia Italiana, 1929 och 1939, läs online.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] MacTutor History of Mathematics archive, läst: 22 augusti 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ Gran Enciclopèdia Catalana, Grup Enciclopèdia Catalana, Pierre Maurice Duhem.[källa från Wikidata]
  4. ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
  5. ^ SNAC, Pierre Duhem, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  6. ^ läs online, www.landrucimetieres.fr .[källa från Wikidata]
  7. ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läst: 14 augusti 2021, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
  8. ^ [a b c] MacTutor History of Mathematics archive.[källa från Wikidata]
  9. ^ Stanford Encyclopedia of Philosophy: Pierre Duhem
  10. ^ Roger Ariew (2007). ”Pierre Duhem”. Stanford Encyclopedia of Philosophy. http://plato.stanford.edu/entries/duhem/. Läst 7 november 2009. 
  11. ^ Macquorn Rankine (1855). "Outlines of the Science of Energetics," The Edinburgh New Philosophical Journal, Vol. II, pp. 120–140.
  12. ^ See Hentschel (1988) on these and other parallels between Duhem and Mach, and on their correspondence.
  13. ^ McMullin, Ernan (1990). ”Comment: Duhem's Middle Way”. Synthese 83 (3): sid. 421–430. 
  14. ^ [a b] Gillies, Donald. Philosophy of Science in the Twentieth Century, 1993.
  15. ^ Lakatos, Imre. (2001). The Methodology of Scientific Research Programmes: Volume 1. Cambridge University Press. p. 21. ISBN 0-521-28031-1
  16. ^ Lowinger, Armand. (1967). The Methodology of Pierre Duhem. AMS Press. p. 25. ISBN 9780404040581
  17. ^ "Pierre Duhem, himself a distinguished physicist, initiated in heroic fashion, almost singlehandedly, the modern study of the history of medieval science by the simple but effective expedient of reading and analyzing as many medieval scientific manuscripts as possible." — Palter, Robert M. (1961). Preface to Toward Modern Science, Vol. I. New York: The Noonday Press, p. ix.
  18. ^ Paul, Harry W. (1972). "Pierre Duhem: Science and the Historian's Craft," Journal of the History of Ideas, 33, pp. 497–512.
  19. ^ Murdoch, John E. (1991). "Pierre Duhem and the History of Late Medieval Science and Philosophy in the Latin West," in R. Imbach & A. Maierù, eds., Gli Studi di Filosofia Medievale fra Otto e Novecento. Rome: Edizioni di Estoria e Letteratura, pp. 253–302.
  20. ^ "By his numerous publications, Duhem made medieval science a respectable research field and placed the late Middle Ages in the mainstream of scientific development. He thus filled the hiatus that had existed between Greek and Arabic science, on the one extreme, and early modern science in the seventeenth-century Europe, on the other. For the first time, the history of science was provided with a genuine sense of continuity." — Grant, Edward (1996). The Foundations of Modern Science in the Middle Ages. Cambridge University Press, p. xi.
  21. ^ Duhem, Pierre (1914). Le système du monde: histoire des doctrines cosmologiques de Platon à Copernic (The System of World: A History Cosmological Doctrines from Plato to Copernicus). https://archive.org/details/lesystmedumond01duhe. 
  22. ^ Wallace, William A. (1984). Prelude, Galileo and his Sources. The Heritage of the Collegio Romano in Galileo's Science. N.J.: Princeton University Press.
  23. ^ ”Conceptions of the Scientific Revolution from Bacon to Butterfield”. Reappraisals of the Scientific Revolution (1st). Cambridge: Cambridge University Press. 27 Jul 1990. Sid. 14. ISBN 978-0-521-34804-1. 
  24. ^ [a b] Duhem, Pierre; Philip P. Wiener (1954). La Théorie Physique: son Objet et sa Structure. Jules Vuillemin. Princeton University Press. ISBN 978-0-691-02524-7. 
  25. ^ Lakatos, Imre; Paul Feyerabend; Matteo Motterlini (1999). For and Against Method: Including Lakatos's Lectures on Scientific Method and the Lakatos-Feyerabend Correspondence. University of Chicago Press. Sid. 45–49. ISBN 978-0-226-46774-0. 
  26. ^ Lakatos, Imre; John Worrall; Gregory Currie (1980). ”5: Newton's Effect on Scientific Standards”. The Methodology of Scientific Research Programmes. Cambridge University Press. ISBN 978-0-521-28031-0. 
  27. ^ Lakatos, Imre; John Worrall; Gregory Currie (1978). ”5: The Method of Analysis-Synthesis”. Mathematics, Science, and Epistemology. Cambridge University Press. ISBN 978-0-521-21769-9. 
  28. ^ Page 2018, p. 5

Vidare läsning

  • Alexander, Peter (1964). "The Philosophy of Science, 1850–1910," in D.J. O'Connor, ed., A Critical History of Western Philosophy. New York: The Free Press, pp. 402–425.
  • Ariew, Roger (2011) Pierre Duhem, Stanford Encyclopedia of Philosophy, January 20, 2011.
  • Bordoni, Stefano (2012). Taming complexity: Duhem's third pathway to thermodynamics. Urbino: Montefeltro. ISBN 9788885363588. https://www.researchgate.net/publication/234081619. 
  • Bordoni, Stefano (2017). When historiography met epistemology: sophisticated histories and philosophies of science in French-speaking countries in the second half of the nineteenth century. History of Modern Science. Brill. doi:10.1163/9789004315235. ISBN 978-90-04-31523-5. https://isidore.co/calibre/get/PDF/6288. Läst 13 juni 2017. 
  • Dawson, Christopher (1959). "The Scientific Development of Medieval Culture," in Medieval Essays. New York: Image Books, pp. 122–147.
  • Dugas, René (1937). ”Physical method according to Duhem in view of quantum mechanics (La méthode physique au sens de Duhem devant la mécanique des quanta)”. Revue générale des sciences pures et appliquées (49): sid. 68–71. doi:10.13140/RG.2.2.10684.69769/1. https://isidore.co/misc/Physics%20papers%20and%20books/Zotero/storage/6PSFHGFD/Dugas%20-%201937%20-%20Physical%20method%20according%20to%20Duhem%20in%20view%20of%20quan.pdf.  (EPUB)
  • Deltete, Robert J. (2008). "Man of Science, Man of Faith: Pierre Duhem's 'Physique de Croyant'," Zygon 43 (3), pp. 627–637.
  • Jaki, Stanley L. (1985–86). "Science and Censorship: Hélène Duhem and the Publication of the 'Système du Monde'," The Intercollegiate Review 21 (2), pp. 41–49 [Rep., in The Absolute Beneath the Relative and Other Essays. University Press of America, 1988]. [WARNING: Link leads to phishing website.]
  • Jaki, Stanley L. (1992). Reluctant Heroine, The Life and Work of Helene Duhem. Scottish Academic Press.
  • Jaki, Stanley L. (1993). "Medieval Christianity: Its Inventiveness in Technology and Science," in Technology in the Western Political Tradition. Ed. M.R. Zinman. Cornell University Press, pp. 46–68.
  • Kahler, Erich (1943). "Reason and Science," in Man: The Measure. New York: Pantheon Books, Inc.
  • Quinn, Philip L. (1974). "What Duhem Really Meant," in Robert S. Cohen & Marx W. Wartofsky, eds., Methodological and Historical Essays in the Natural and Social Sciences. Dordrecht: Reidel Publishing Company.
  • Schaffers, V. (1922). "Pierre Duhem et la Théorie Physique," Revue des Questions Scientifiques, pp. 42–73.

Externa länkar

  • Wikimedia Commons har media som rör Pierre Duhem.
    Bilder & media
  • Obituary, at Science
  • Works by Pierre Duhem, at Numdam
  • MacTutor Biography
  • Pierre Duhem, by Louis de Launay
  • The Duhem–Quine Thesis in Economics: A Reinterpretation
  • Pierre Duhem & Thomas Kuhn
  • Duhem's Bull
Auktoritetsdata
• WorldCat • VIAF: 73852904 • LCCN: n79128986 • ISNI: 0000 0001 2139 3104 • GND: 118681141 • SUDOC: 026842335 • BNF: cb11901029t (data) • BIBSYS: 90120420 • NLA: 35048295 • NDL: 00465848 • NKC: jn20000703060 • ICCU: CFIV089328 • BNE: XX911645 • CiNii: DA00275224 • CANTIC: a10528234